Rädla-oro-svartsjuka

Visst är det konstig hur bra en människa kan dölja hur man egentligen känner? Man kan vara hur långt nere på botten som helst men ändå spela jätte glad. Det är som att man vill vara glad, men man har en ständig oro i kroppen som gör så att man går runt med en klump i magen som aldrig far bort. Oron kan bero på hundra olika själ, till exempel svartsjuka eller rädsla.

Jag tog just upp de två exemplena eftersom det är de två orona som jag under de senaste halvåret har burit på. Svartsjuka av att något alltid är bättre och snyggare än mig, och rädslan av att tappa vänner och att inte räcka till. Dessa två orona har gnagit inne i min mage och i mitt huvud konstant i ett halv år och jag tror inte att det har varit en enda dag som jag inte har tänkt på det. Jag går ständigt runt och tror att jag kommer att tappa en vän. Jag går runt och tänker att jag aldrig räcker till, ibland får jag även känslan av att jag är någons andrahandsval när deras förstahandsval inte är tillgänglig.

Svartsjuka kan vara bland de värsta känslorna som man kan uppleva. Klumpen som man får i magen när man ser någon snyggare kolla in den killen som man vill ha. Den klumpen i magen suger åt all glädje och aptit och man sitter där som en zombie. Man känner hur klumpen bara växer och hjärtat slå snabbare.

Rädslan av att tro att man kommer få ännu fler påhopp om sitt utseende har gjort att jag inte längre vågar gå in på min egna blogg eftersom det är där de kommer. Rädslan av att veta att det finns folk där ute som inte alls tål mig är förjävlig.

Rädslan av att göra folk besvikna och missnöjda gör så att jag inte vågar säga nej.

Jag mår inte bra av att gå in på min blogg. Den väcker otroligt många hemska minnen från i höstas som jag har försökt att handsaks med. Min blogg kommer att vara kvar, men den kommer att vara iprincip orörd. Tack.

Ett år bort

Det hade varit skönt att ta ett år för att inte göra något som har med skolan att göra. Att ha ett år för att hitta mig själv, för att höja mitt självförtroende och för att hitta tillbaka till banan igen. Snälla Gud.

Jag är inte okej.

Jag har haft en fruktansvärd press på mig sen skolan började. Både på gymnastiken, skolan och min personlighet. Ibland känner jag mig värdelös och att jag inte är bra på någonting. Jag vill kunna leva upp till mina föräldrars förväntningar som jag på senare tider känner att jag inte har gjort. Jag känner att ingen egentligen vill vara min vän eftersom jag känner mig extremt jobbig och påfrästande för alla. Jag känner mig inte omtyckt av nån. Jag har gått och lagt mig sent nästan varje kväll sen tre veckor tillbaka. Jag får kassa betyg, jag tränar aldrig fullt ut eftersom allt bara går skit just nu. 

Pressen håller på att ta över mig. Jag håller på att bli en helt annan människa på grund av pressen jag har på mig. Det känns som att mina föräldrar har samma förväntningar på mig som de hade på min syster när hon gick ut gymnasiet. Jag känner att de har samma förväntningar på mig som de har på min syster gällande gymnastiken. Jag känner mig värdelös när jag aldrig når upp till deras förväntningar. 
 

Nu kommer ju dessa dagar

Då det är mörk när man går till skolan och mörkt när man ska hem, det kan vara rätt så mysigt på vintern då man kan burra upp halsduken över öronen och se luftmolnet från munnen lösas upp i lyset av gatulamporna. När man hör knarret under skorna av snön är också så härligt! Jag älskar vintern, eller iallafall när det är lagom kallt så att man är lite sådär smått rosig om kinderna och fötterna nästan håller på att frysa. Men om det är -30° och snöstorm är lite mindre mysigt så snön piskar mot de sönderfrusna kinderna.

Lyssna på denna ljuvliga låt medans ni läser detta inlägg

När vi ändå håller på att prata om snö och vinter så hoppas jag på en snörik jul iår. Det är så trist när det bara är cirka 10 cm snö den 24 december som det har varit de senaste två åren. En perfekt jul ska se ut såhär:
  • Snö
  • Kalle Anka
  • Sista julkalendern
  • Att man får något som man har önskat sig
  • Småkusiner
  • Släkten
  • Julmust
  • Glögg
  • Lussekatter
  • Tända ljus
  • Julgran som gör så att hela huset luktar mysigt
  • Prinsen av Egypten
  • Love Actually
  • Julmat
Jag är egentligen inte så förtjust i julmat, mest köttet (inkluderar inte köttbullar och julskinka). 
Så om man ska sammanfatta detta långa inlägg om min kärlek till snö, vinter och jul så kan man säga såhär:
  • Misletoe ger mig julkänslor
  • Snö är bäst
  • Julen är mysig
  • Det är ingen jul utan småkusiner
  • Man ska fira jul med dom man alltid har firat jul med.

För ett år sen

Har ni tänk på hur mycket som har förändrats på ett år? För ett år sen såg jag ut såhär,
och var så nere, ingenting gick som jag ville, jag umgick med de jag alltid umgicks med. Helt enkelt det gamla vanliga. Jag trodde att jag hade hittat mig själv och att jag var sådär som jag var under hela nian. Fast sen åttan.

Och nu ser jag ut såhär,
helt nya vänner, en helt ny klass, allt går bara uppåt med självförtroendet, jag vågar visa vem jag är och gymnastiken. Jag har hamnat i ett helt annat umgänge som jag tror är mer som jag är, om det leder till något positivt lär jag väl snart få se!


Jag önskar att man kunde prata med en kille utan att folk säger att man håller på

Har ni också tänkt på det? Så fort man pratar med någon av det motsatta könet så håller man automatiskt på? Enligt de flesta iallafall. Bara för att man smsar så håller man på, jag förstår inte? Han kan bara vara en vän, man behöver inte hålla på bara för att man smsar eller pratar med någon, tvärt om, man kanske bara vill lära känna personen bättre.

Är det bara jag som stör mig på sånt? När människor tar för hastade slutsatser om allt och sen trackar på det in i ens hjärna så att man får damp.
Tjejer kan ha killar som vänner också.


Gubben i lådan

Den här låten, väcker så många minnen!
 

Det är vid dessa mörka tider som man vill ha någon nära

Att ha någon vid sin sida hade faktiskt inte varit helt fel, det hade inte behövt vara en pokvän bara en bästavän som kom och gjorde dessa tråkiga höstar roligare. Sitta och skratta och ha det mysigt. Jag känner en saknad av något, jag vet inte vad det är, det är det som är det jobbiga. Jag känner en saknad av något, men jag vet inte vad detta något är. Kanske är det just saknaden av en bästavän som sitter och gnager. Någon som bryr sig om mig och vill att jag ska ha det bra.

If you really want to be happy no one can stop you

Jag tror jag aldrig har känt såhär, i allafall inte sen jag började högstadiet, jag känner för första gången på tre år känslan att jag är fri. En lättnad som jag hade glömt hur den kändes. Jag känner mig redo att lära känns nya människor på gymnastiet, jag känner att min närmaste killkompis var han som inte pratade med mig på ett år.

Även fast vädret är lika med skit så känner jag att solen alltid skiner på mig. Jag känner mig gladare än någonsin, jag känner mig mer lättad än vad jag har gjort på mycket länge. Jag känner att jag kan vara mig själv, att jag har hittat vänner som jag verkligen kan ha roligt med utan att bara sitta vid en dator utan att vara ute till sena kvällen och bara mysa.

Jag har suttit och varit avis på de som har skrivit på sina bloggar att de just har kommit hem från en underbart mysig kväll med grillning och underbara människor och har alltid velat ha ett sånt umgänge själv och nu har jag hittat det, man kan inte bara gå och vänta på att det ska bli ens tur att ha ett sånt umgänge, det gäller att själv hitta det.
Jag har gått genom den trångaste skogen, simmat genom det djupaste vattnet och klättrat över det högsta bergen men tillsist hittade jag det som jag har letat efter, äkta vänskap och känslan av frihet.